onsdag 2 december 2009

Det måste vara någonting annat

Har man aldrig provat att vara den enda i sitt slag i en stor folksamling som liknar varandra, kan man nog inte riktigt förstå den känsla det väcker. Den som tillhör majoriteten fungerar sällan på djupet över hur den som befinner sig i minoritet känner sig.
"Det måste vara någonting annat" är en studie om barns upplevelser av rasism i vardagen som Viveca Motsieola från Mångkulturellt centrum,Botkyrka gjort för Rädda Barnen. Rapporten baseras på intervjuer med 25 ungdomar i 18-års åldern, med utländsk bakrund, bosatta i Stockholmstrakten. Titeln är ett citat av en ung tjejs försök att bortförklara och radera den rasism hon utsätts för.
När personer av utländsk härkomst diskuterar rasism brukar de säga att det är de många små, subtila signalerna om avståndstagande i det enskilda mötet med vanliga människor som är det värsta.
De intervjuade ungdomarna upplever att ansiktsdrag, hår och hudfärg är avgörande för hur de blir bemötta i samhället. Sk vanligt folks allmänna föreställningar om "hur invandrare är" påverkar deras vardag mer än hotet från övertygade rasister.
Isolerad kan en händelse vara bagatellartad, men för den som dagligen utsätts blir det annorlunda. Varje upplevelse läggs till de tidigare, och förstärks därmed ytterligare, och så småningom påverkar det självbilden hos individen. Ungdomarna använder sjäva ordet "smygrasism". Ofta handlar det om företeelser som de inte direkt kan sätta fingret på, utan de beskriver det som en känsla. Vanligt förekommande är att man anklagas för att vara överkänslig när man beskriver sina erfarenheter.
För att klara att bemöta de subtila uttrycken för rasism krävs ett omgivande nätverk som kan ge stöd och förståelse. De flesta har detta i form av andra personer som delar utsattheten. Men för exempelvis adopterade barn som växer upp hos majoritetsbefolkningen saknas detta, så det krävs att de har en större förmåga till reflektion.

/leif

1 kommentar:

Anonym sa...

Exakt. Smygrasisterna och smygrasismen är värst.