fredag 9 april 2010



Sugen på en bok?

Ni som har läst Hillevi Wahls ”Kärleksbarnet” är redan bekanta med hennes alter ego Irmeli – ”hon är inte jag […] men väldigt nära”.
I den första boken om Irmeli skildras en barndom, på milsvida avstånd från barnets bästa för ögonen, med föräldrar som bäst kan karakteriseras som motsatser till dagens curlande föräldrar.
Irmelis/Hillevis missbrukande och psykiskt trasiga föräldrar förmår inte sopa på något sätt, och hemmet utgör snarare ett kaos än ett kosmos.

I den fristående fortsättningen ”Hungerflickan” möter vi en något äldre Irmeli, en tonåring på väg in i vuxenvärlden som brottas tufft med alla relationer i sitt liv: relationer till sina föräldrar, till sina kompisar, till kärleken och sist, men inte mist, till sig själv.
Irmeli hyser ett stort självförakt – hon är inte tillräckligt snygg, tillräckligt smal, tillräckligt duktig eller tillräckligt någonting.
Hemmet och föräldrarna utgör fortfarande kaos, och inga sociala nätverk fångar upp hennes otrygghet, ångest eller behov av bekräftelse (läs kärlek).


Vem ska då trösta knyttet? Hur hantera alla undertryckta känslor och behov? I Irmelis/Hillevis fall blir svaret: MAT

”Att inte kunna kontrollera hungern, suget, att inte ha kraft att stå emot den där förbannade avgrundskraften. Det var som om en jättelik dammsugare sög in mig i matens svarta hål. Det dånade och skrek i öronen, det var som om hjärtat sögs ut ur kroppen och åkte in i hålet först. Sedan kom magen, tarmarna, magsäcken. Och sedan kom jag”.

Irmeli åker som utbytesstudent till USA, pappans drömland ­- ”home of the brave, land of the free”-­ med förhoppning om att komma ur ”ufo-dräkten” och börja om på nytt. Istället förvärras problemen och Irmelis matmissbruk går över i svår bulimi. Ufo-dräkten är fortfarande på, det svarta hungerhålet växer och behovet av bekräftelse har inte stillats.


Vem ska trösta knyttet? Kärleken? Tidens gång och mognad?

I Hillevi Wahls fall kan svaret mycket väl också vara: en bok.
En självutlämnande, lättsamt skriven, understundom rolig och, mitt i allt elände, underhållande bok där karaktärerna ofta är skojfriska och hurtiga.
Och det är väl det jag har invändning mot, om något. Under läsningen av boken hamnar jag i rollen av en pseudo-psykolog som försöker läsa mellan raderna, läsa bortom de klämkäcka med glimten-i-ögat-beskrivningarna av det som är jobbigt och svårt, och ser att Hillevi Wahls behov av just bekräftelse överröstar allt viktigt som finns där att fördjupa och förmedla.
Man kunde önska att Hillevi Wahl hade närmat sig den viktiga problematiken ­- ätstörningar, missbruk, kroppsideal/fixeringar, självbild, etc.- med aningen mindre idealiseringar (pappan!) och ett något större allvar.

Dock har det viktiga Hillevi Wahl skriver om, mig veterligen, inte behandlats i romanform tidigare. Så, faktiskt:­ läs!



/Susanne

1 kommentar:

Anonym sa...

Verkar bra, vill jag läsa.