Länge leve ungdomsbokförfattarna!

Kanske är det för att vi bor i ett land med många högavlönade och högutbildade som vi odlar så många fördomar om ungdomar. För att vi vill ha trygga och ombonade liv utan att behöva mötas av någon ungdomsrevolt som talar om någonting som vi missat. Eller kanske inte. Men någonstans finns felet. Fullt arbetsföra människor med rösträtt och som menar sig ta samhällsansvar kan prata om ungdomar som de vore paria i en från en annan värld. Som om att de levde i skilda världar på riktigt.

Den mesta rädslan beror förmodligen på att vi lever ganska åldersegregerat och att folk med stigande ålder har en tendens att blanda ihop samhällsutvecklingen med det egna fysiska förfallet. Skrämmande att det får fortgå och att nästan ingen tar ungdomarnas parti. För hur påverkas man av att ständigt få detta bemötande bara genom att finnas till eller kanske följa ett slags mode? Eller skall vi helt enkelt be ungdomarna att klä sig bättre?Fast den typen av fördummande resonemang tog vi väl oss förbi 1968? Nu förstår vi väl bättre? Eller?

Jag är inte alls ute efter att måla upp en värld full av folk som låser in sig i så kallade gathed communities för att de är rädda för ungdomar. Så illa är det faktiskt inte än. Men det är tillräckligt många som odlar ungdomskräck för att det skall vara ett problem.

Ungdomsboksförfattarna sätter försvaret för de unga på pränt och det är viktigt. De gör ofta upp med ungdomskräcken och tittar istället på vuxenskräcken. De är en av flera aktörer som förstår basala faktum som att exempelvis ungdomsbrottslighet beror på en svikande vuxenvärld. Som förstår att man inte kan ställa sig utanför och påstå att just den svikande vuxenvärlden är man inte del av. Eftersom det är just en sådan tanke som gör att man är en del av en svikande vuxenvärld.

En av dessa ungdomaboksförfattare är Vibeke Baeklund Larsen som skrivit Mitt skitliv en kärlekshistoria (Opal 2010). Boken handlar om Clara, en femtonårig tjej som lever med en självmordsbenägen mamma. Deras pappa har flyttat och familjens stora sammanbrott började när Claras lillebror dog. Clara är präglad av att vara rädd för att göra saker som skall få hennes mamma att göra ytterligare ett självmordsförsök. Egentligen borde hon ha fullt upp med sitt eget, allt för tuffa liv , som hon inte hinner bearbeta på något annat sätt än genom snodda sömntabletter.

Det vuxna som finns runt omkring verkar ana eller förstå att det är något problem, men de tar sig inte riktigt tid, eller tycker inte riktigt att problemet är deras bord. Mamman är mest av allt ett vrak. När hon någon gång verkligen försöker vara mamma så beter hon sig på ett sätt som stjälper mer än hjälper. Även om det är en eländig historia så är det en historia med en ljus vändning där det är Clara själv som ser till att ställa allt på rätt köl igen. Men det är ingen sentimental historia, utan en varsamt tecknad berättelse om en ung människa som trots all förtvivlan finner vägar för ett värdigt liv. Det är en historia om vuxna människors okuvliga självupptagenhet. Men framförallt är det en historia om den fantastiska kärleken och det är därför den är så himlans bra.

Karin