torsdag 15 juli 2010

Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek?

Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? Hur mycket kärlek är tillräcklig för en människa? Är all slags kärlek likvärdig? Vad behöver en människa ha i sitt liv för att det ska upplevas som förverkligat?

Maria Zennströms senaste bok väcker den här typen av frågeställningar. Den är skriven i dagboksform och läsaren befinner sig i ett skrivande nu och får samtidigt ta del av huvudkaraktären Marias förflutna; med små tankesprång förflyttas läsaren i hennes tid och rum.

Att läsa den här boken har känts lite som att vända blad i en väninnas privata dagbok. Det är hemligheter, tankar (rädslor, drömmar) kring tidigare upplevelser, händelser och kring ett liv som pågår, som inte ska läsas av någon annan. Men vi får.

Man kan säga att författaren med boken utforskar hur ett liv ser ut som inte har tillräckligt med kärlek, och frågan om tillräcklig kärlek knyts till:

  • Barnet Marias behov av omtanke, omsorg, ömhet (villkorslös kärlek) från föräldrarna
  • den vuxna kvinnan Marias behov av omtanke, omsorg, ömhet (villkorslös kärlek/sex) från andra män/kvinnor
  • en åldrande Marias frånvaro av barn, rädslan att förbli barnlös, själva tanken på (och omgivningens) att aldrig få uppleva att bära, att föda och uppfostra ett barn.

I dagboken blottläggs inte bara Maria och hennes ihärdiga försök att bli befruktad och/eller finna kärlek, utan även föräldrarna (den kyliga självupptagna modern), brodern (han som fick allt), vännerna – och inte minst – älskarna. Människor och relationerna beskrivs med kroppsliga förtecken; detaljerat och ingående framvisas tecken på kroppslig fåfänga och kroppsligt åldrande och till och med förfall.

”Jag vill inte se Ulf i ögonen, jag ville inte se hans ansikte, gammalt, grovt. Jag ville inte ta i hans långa hår:”

Jag tycker om Zennströms språk, hur hon träffsäkert ringar in karaktärerna med kropp, kläder, uttalanden och gester. Speciellt utmärker sig bilderna av modern och den komplexa, såriga relation Maria och hon har till varandra; tyngd av (arvs)band, skam, skuld, begär, avundsjuka, beroende, ömhet, längtan. De når varandra inte med kärlek, och det är sorgligt.

Jag visste inte hur man gör”, sa hon vid vårt senaste samtal. ”Ingen har visat mig hur man gör”.

Maria Zennström skriver rättframt och utan åthävor, sårbart och ibland obehagligt men är det också uppriktigt, sant?

”jag tror att det intressantaste finns att se och hämta i verkligheten. Hur jag själv förlitar mig på den. Söker i den. Mitt beroende av den”

Det känns inte så viktigt faktiskt. Att veta om Maria är Maria själv.

Det viktiga finns där samlat mellan två pärmar.


/Susanne.S

3 kommentarer:

Anonym sa...

det verkar vara en fin bok om ett angeläget ämne.

Anna-Stina sa...

Läste recensionen nu när ni länkade tillbaka till den. Måste säga att det är en av de bästa recensioner jag nånsin läst. Tycker verkligen att den fångar kärnan i boken! En eloge.

Anonym sa...

Hej min vän,
Varför har du inte tipsat mig om denna?