Min dotter som är sex år har varit Madickenfrälst i tre år. Först var det estetiken som imponerade, de fina kläderna, språket och hemmet. Det är fortfarande en vacker flicka men nu känner vi henne som den modiga som kämpar mot social orättvisa på sitt vardagliga vis. När hennes plågoande i skolan, den fattiga Mia, får stryk av överläraren så är det Madicken som tillsist räddar henne. Madicken har stort hjärta och tycker synd folk som har det sämre men vågar också säga ifrån när det är något som hon tycker är fel. Att hon blivit så beror på stöd hemifrån. Hennes pappa är socialist och tidningsredaktör. Han tillhör det finare skiktet i samhället men strävar aktivt mot orättvisor med sina ord men också med sina handlingar. Som när de var bjudna till den borgmästarinnan och han tog med sig hembiträdet Alva eftersom hon enligt honom tillhörde familjen, vilket inte alls var särskilt populärt av värdinnan.
Madicken är en välbehövlig förebild i dagens segregerade samhälle där så mycket handlar om att sköta sig själv och skita i andra. Världen har visst blivit bättre men de möten mellan människor från olika klasser som var möjliga i Madickens lilla stad är i dag knappast möjliga i en modern storstad. Det är synd och skam.
Men för min sexåriga dotter är det knappast det politiska budskapet som lockar. Hon tycker det är en rolig bok, där det händer mycket stolligheter eftersom Madicken är så full av iver och mod.
Karin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar