tisdag 28 september 2010

Serienoir: Shutter Island och Miss don´t touch me


Shutter Island är titeln på en av Dennis Lehanes böcker (på svenska fick den titeln patient 67), som blivit både film (regisserad av Martin Scorsese) och tecknad roman. Jag har inte läst Lehanes bok och jag har inte sett filmen. Än. Men jag har läst serieromanen av den begåvade franske tecknaren Christian De Metter

Det är, skulle man kunna säga, en ”serieroman noir”, hårdkokt både till form och till innehåll. Historien som tecknas fram är svart, smart och cool och dialogerna är lika välavvägda som De Metters skugg- och mörkmättade teckningar.
Det som till en början synes vara en otvetydig och rak återgivning av ett händelseförlopp ställs snabbt på ända.

Året är 1954. Två poliser – Teddy Daniels och Chuck Aule (chuckle) - kommer till ön Shutter Island belägen strax utanför Boston. En kvinnlig patient, tillika massmördare, har rymt från det hårdbevakade mentalsjukhuset/fängelset Ashecliffe och de båda poliserna har fått i uppdrag att utreda det till synes oförklarliga försvinnandet. Ganska snart blir det tydligt att saker och ting inte står helt rätt till på ön, att psykiatriker, vakter och till och med de intagna tycks dölja något.
I den försvunna patientens rum finner (berättarjaget) Tedddy Daniels en lapp med ett kodat meddelande. Vad betyder meddelandet? Var/vem leder det till?
En storm är i annalkande, tunga regnskyar drar in över ön och snart har det förgivet tagna kastats kull.
Vilka händelser är verkliga och vilka är paranoia/hallucinationer/förnekelser? Vems verklighet är sann?
Vad är det egentligen vi bevittnar? En vetenskapsmännens konspiration på högsta nivå eller en pågående terapisession?

Utan förbehåll: De Metter har på bästa sätt förmedlat alla intressanta förvecklingar, alla intelligenta vändningar och kast i Lehanes Shutter Island.

Jag tror att jag måste läsa den.




Även den andra serieromanen som jag har läst, Miss don´t touch me, med illustrationer av tecknarteamet Kerascoet (Marie Pommepuy och Sébastien Cosset) och text ( även färgläggning) av Hubert skulle kunna karakteriseras som ”noir”.
Miss dont touch me faller då under kategorin mer burlesk ”noir”, där allvarliga och komiska inslag samsas med de hårdkokta och råa.

Systrarna Agatha och Blanche jobbar som tjänsteflickor i 1930-talets Paris. ”The Butcher of the dances” sprider skräck bland de kvinnor som rör sig ute på stadens dansställen, och likt scenariot kring en historisk namne - Londons ”Jack the Ripper” - är det främst samhällets ”dåliga flickor” som råkar illa ut.
När den mer frivola av systrarna, Agatha, mördas men ses som ett självmordsfall av polisen, bestämmer sig Blanche för att ge sig ut på jakt efter systerns mördare (som Blanche tror är ”the butcher”).

I syfte att göra detta wallraffar hon som dominatrix (se men inte röra!) på en av stadens lyxbordeller ”The pompadour”. Bordellen utgör en alldeles egen värld, befolkad av diverse karaktärsfulla glädjeflickor, där det kriminella, skumraskiga paris möter den aktade men perverterade överklassen och de uppsatta makthavarna.
Den tystlåtna, frigida Blanche visar sig äga både beslutsamhet, mod och skarpsinne och hennes jakt bär frukt. Men har hon funnit mördaren?

Vid första anblicken tyckte jag att Kerascoets och Huberts verk verkade något överkolorerade, att den hade en tämligen plottrig teckning och en eventuellt muggig kvinnoskildring. Så fel jag hade! Den är faktiskt en liten pärla! Den är både rolig, spännande och har en charmig teckning.

Susanne S.

2 kommentarer:

Alice sa...

Fint skrivet!
Shutter har jag sett. Bra, men förbryllande film.
Nu måste jag bara läsa Don´t touch me...

Anonym sa...

Kul att ni skriver om serier!