Brott & Framgång; - Danmarks svar på Män som hatar kvinnor?

Som svensk född på sextiotalet, uppvuxen med Abba, Stenmark och Heja Sverige- träskor har jag svårt att frigöra mig från bilden av Sverige som bäst. När jag läser Jeppe Brixvolds bok Brott & Framgång så börjar jag därför fråga mig om inte detta är en bok som är Danmarks svar på "Män som hatar kvinnor". Fast varför skulle det var det? Det är ju en helt annan typ av roman, där jaget är upplöst i en rad olika personer och prosan säregen på ett sätt som borde kunna ge den namnet brixvoldsk. Det här är en historia om män som kanske eventuellt har dödat en kvinna. Män som krigar. Män som skriver historia om andra män etc etc. Fast å andra sidan, visst är det Danmarks svar på "Män som hatar kvinnor" för mig och en läsning är självklart en privat upplevelse, även utfläkt på en blogg. Hur man än bär sig åt så blir dock jämförelsen mellan Brott och Framgång och Män som hatar kvinnor ungefär som att jämföra Svensk hushållsost med Havarti. Den ena är lättsåld och begriplig. Den andra lite svårtillgänglig, men väldigt erkänd hos vissa. Fin kultur. Men att jämföra det som är väldigt olikt kan å andra sidan vara väldigt roligt.

Berättelsen börjar i Paris. En man åker dit för att söka upp sin gamla tjej och inser genast att det är ett misstag. Det är driv i boken från början. Ett härligt språk som man förförs av. Denne man, kanske en mördare, definitivt alkolist, verkar vara en ganska lustig prick. Själva berättelsen, ett slags drift med den manliga konstnären som åker till kontintenten för att sitta och supa på barer och få nya vyer. Humorn är central i hela berättelsen som från början luras tro handlar om en, men sedan inser man att det är en skildring av mannen i historien. Kvinnorna finns där, i bakgrunden, som värdinnor, mödrar, älskarinnor och se där i slutet blir jaget även en kvinna. I romanen finns Alexander den store, Hank Williams, Orfeus, som ett slags schabloner eller dräkter för de manliga jagen.

Det här är ingen bok som man skall läsa om man vill ha en enkel berättelse. Men något att läsa om man känner ett behov av att lämna den gängse logiken som på vissa sätt obönhörligt lett samhällsbygget fel. Jag förstod inte allt, men ibland är det bara att luta sig tillbaka och följa med. Det har David Lynch lärt mig och då börjar det hända grejer. Jag skulle kunna använda några spaltmeter till att förklara alla tankar som romanen väckte hos mig. Att tankarna går till Libyen är inte speciellt långsökt. När nu hela världen, helt rätt enligt mig, är enad mot Gaddafi, så studsar jag ändå till när jag läste om fransmännen att de utryckte att de var beredda att gå in kriget för att ta detta historiska ansvar. Det handlar inte bara om medkänsla för det libyska folket, utan en hel del om fåfänga, eftersom krig fortfarande är det säkraste sättet att ta sig till historien. Särskilt länge sedan som Libyen och Frankrike var hyvens vänner. Läsningen av Brott & Framgång var omvälvande. Dock kan jag inte låta bli att fråga mig vad som skulle hända om jag, som debuterande kvinna, helt utanför alla former av etablissemang, skulle skicka in ett likadant manuskript? Man hade sagt till mig att det var en bra början, men att det litterära experiment som upptar större delen av boken inte var så lyckat, att om jag koncentrerade mig på deckarhistorien i början skulle kunna få ihop en rätt så lyckad bok. Sådan tur då att det fanns en man som kunde skriva den här boken, för en kvinna hade tyvärr förmodligen aldrig kommit undan med något sådant här. Tyvärr. För det är bra, inte trots att det är annorlunda utan att för att det är annorlunda. Och roligt. En berättelse med ett fruktansvärt driv. Punkt.
Brott och framgång finns att låna här

Karin